The Roots of Studio

När du vet, så vetdu. Men ibland tar livet sina omvägar.

Att stöta på ett ätbart experiment i jakt på framtidens mat i ett litet hörn av Fotografiska i Stockholmkan göra en ställd, lite förvirrad och rätt för vånad. Men vare sig du undrar om discodunket i bakgrunden är ett tecken på att du kommit rätt eller inte, ser vi till att du snart känner dig hemma, varmt välkomnad med en pickled martini i handen.

Ja du hörde rätt.

Disco.

Visst, det är lite oväntat. Studio 2000 bjuder på en allt annat än ”vanlig” restaurangupplevelse, en sån som fokuserar på smak, råvaruadresser, innovation, hantverkskunnande och vetenskap. Precis som många andra gastronomiska områden, har hållbara matprojekt ett eget språk. Som ibland kan få det att kännas mer som en intern klubb, än något för alla. I värsta fall bidrar språket till att sätta upp barriärer, göra det svårare att dela idéerna med andra. Från Dag 1 var det vad det handlade om för oss, att riva ner de där barriärerna. Vårt projekt, Studio2000, skulle vara för alla.

‍

Så, välkommen.

‍

Att varmt välkomna våra gäster till bords är inget vi lärt oss, det är något vi har i vårt dna. Inget som bara hör till jobbet, utan vad vi verkligen är. Och med Studio 2000 sprider sig våra egna dna:n ut i själva projektet – bortsett från kunskaper om jordmåner och forskningslägen, är solidaritet och inkludering grundvärderingarna i det vigör.

‍

Studio 2000-projektet står stadigt på ett antal såna värderingar där ”solidarisk markanvändning” är en. Bara uttrycket pekar på vad det är vi vill undvika. ”Öh,va?”, tänker säkert många om det är det enda de hört om oss, ännu en restaurang som slänger sig med vaga och vid första intrycket flummiga påståenden som få människor kan relatera till? Men om du sätter dig in i det lite, försöker förstå och verkligen tänker efter, är den egentligen varken vag eller flummig, den där tanken om att man bara ska använda den del av marken och de resurser man verkligen behöver, och respektera att också andra behöver sin del, sin plats för att blomma och frodas. Det är inga konstigheter. Det är omtänksamt, det är rätt, det är rättvist. Det är vad som bygger samhällen, både lokalt och globalt. Och vem skulle inte vilja bidra till att göra både sig själv och världen till en lite (eller mycket) mer vänlig och rättvis plats. Vi behöver den gemenskapen.

Studio 2000 är förutom en middagsupplevelse alltså också ett projekt och ett experiment. Men ta inte det där med experiment för bokstavligt – det innebär inte att du kommer att kliva in i en strikt uppstyrt strukturerad och steril miljö. Vi tar absolut vår research, våra ämnen – det vi berättar om – på största allvar, men orden steril, strikt och strukturerad är knappast något man förknippar med oss tre.

Oss tre.

Så här i efterhand kan det tyckas vara ett konstigt ställe – takterrassen på Selfridges i centrala London – men det var just där vi träffades första gången alla tre. Det var den 31 mars 2017.

Paul skulle gästspela på wastED, en sju veckor lång gastronomikakafoni full av events och smaker som NewYork-kocken Dan Barber tagit från sitt Blue Hill till London. Jag som var Dans projektledare försökte få den magiska galenskapen att funka både på plats och utanför. Först och främst genom att utgöra länken till alla gästkockar, deras råvaror, resor och scheman. Det var en vår kantad av nya erfarenheter, intensivt jobb, glädje och kanske det största kalkylblad som någonsin upprättats. Niklas bjöds in av Paul som var kompis med Dan, för att se vad vi höll på med. Han drog vinstlotten – för han fick sitta, äta, dricka och njuta!

Paul bjöds in att medverka under den sista veckan av wastED London. Vi visste att Dan Barber skulle vara på plats och det ville han verkligen inte missa. Vid det tillfället trodde jag vi var på sluttampen av den magiska, inspirerande, omvälvande (utmattande!) resan. Nu när jag ser tillbaka, inser jag hur lite av det jag vet nu, som jag visste då. Projektet, upploppet, var bara en preview – en försmak –av det som skulle komma att bli livets jobb, en passion och ett äkta möte mellan likasinnade. Tänk om jag vetat då, att de som skulle bli vi, snart skulle samlas där uppe på Selfridges tak.

Paul var den nästsista kock som kom och gästspelade i London – dag 36 av 38 – och när han väl landat och jag sprang nerför Oxford Street för att möta honom vid taxin, var jag redan så stolt och glad över att ha lyckats föra detta episka projekt i hamn. Och så trött! Att ha Paul i köket var som att släppa in en virvelvind, det var så roligt och blev så gott (förstås!) och när vi sa hejdå lovade jag attkomma till Stockholm för att besöka hans restaurang på Fotografiska så snartjag kunde. Sanningen att säga hade jag den våren förmånen att kunna samla ihop en hel kasse med liknande inbjudningar från underbara gästkockar. Förutom ett långt hett bad och ett glas vin (eller två) visste jag inte vad jag skulle göra efter wastED och ärligt talat var sannolikheten att jag snart skulle åka till Stockholm inte särskilt stor.

Men vad vet man? Ödet lade sina kort, telefonen ringde, planer smiddes och i mitten av augusti bodde jag på Gärdet i Stockholm, jobbade med Paul på Fotografiska och besökte Rosendal där Niklas arbetade.

‍

Den 16 augusti2021. Det var dagen D.

‍

Det var inte dagen då vi bjöd in till vår första sittning. Det var inte dagen då Niklas förde in Erikslunds gård i vår kalkyl. Det var inte dagen då de första fröna såddes.

Det var dagen då vi satte oss ner tillsammans, bildligt talat kavlade upp ärmarna och sa ”okej, jag är på, vi kör”.

‍

Det var början.

När man för samman såna som vi – mängden av kloka idéer och galna uppslag, den slingrande bana som våra möten utgör – jag måste erkänna att de ibland går lite överstyr. Alla tre är vi stora drömmare, alla tre passionerade kreatörer och vars och ens egna visioner kring hur idéer bäst förverkligas kan då och då leda in i återvändsgränder, tvinga oss att byta riktning. Vi böljar fram och åter i varandras visioner och försöker hitta vägar att få dem att smälta samman till den bästa lösningen för vart vi vill.

Om du skulle sitta med vid ett sånt möte och höra oss studsa idéer som galningar, då skulle den där discotanken jag nämnde plötsligt framstå som helt normal. Rent av vardaglig. Helt naturlig.

Hmmm. Lustigt ändå, hur man alltid återkommer till disco.

‍

Disco. Den musikstil som mer än någon annan inspirerar till gemenskap. Den lekfulla rytmen, dubbelklappen (gud vad Niklas och jag love love love dubbelklappen), de där grupp-movesen och att alla stilar är okej – allt bäddar för att man ska ha kul. Och så länge du bara rör dig till musiken, är du välkommen.

Discons stigande slingor, dunkande bas och medryckande beat bildar tillsammans verkligen en så bred och älskansvärd typ av musik. Alla jag känner har åtminstone en discodänga de vill höra om och om igen. Säkert du med – sluta stampa takten när den spelas om du kan.

Det är den känslan jag vill att människor ska gå hem med efter ett besök på Studio 2000, för utom gastronomin, maten och drycken, förutom de vetenskapliga rönen och berättelserna. Jag vill att de bär med sig den glada känsla av insikt och nyfikenhet som jag hoppas vi låter dem uppleva och omfamna när de är hos oss. För oss är det verkligen den finaste gåva, att få spendera en kväll ihop med er.

Innan vi mer konkret dyker in i vad vi gjort och vad som komma skall, har den här presentationen av oss förhoppningsvis bringat lite klarhet i vilka vi är, vi som står bakom Studio 2000.

På bloggen kommer vi att dokumentera Studio 2000:s första säsong, och berätta om vårt fortsatta arbete framåt. Tack för att du är med på resan.

Keep on dancing.

‍